Jag ger stjärnor till alla hundar, som jag kommenterar till. ♥
♥ Min fästmö här på sidan är söta Ottelina från Örebro. ♥.
Kika gärna på Bamzes och Bezzies sida också.
Bezzie är numera bara passiv medlem.
http://www.familjehund.se/bamze/profil/http://www.familjehund.se/familjehundsebezzie/Så här skrev jag, när jag blev medlem på denna trevliga sida.
Hej mina vänner!
Man läser så ofta om saknade husdjur. Jag tänkte berätta hur det är nu i levande livet.
Jag fyllde sex år den 17 januari 2009. Tänk att det är så längesedan jag föddes. Oj, jag glömde att presentera mig. Jag heter Trazzel, egentligen Tobbe, men det hette grannpojken också och hur skulle vi veta vem de menade, när de ropade. Så jag ansökte om ett nytt namn och det blev Trazzel. Jag är en Bichon Frisé och född i norra Halland. Jag är vit och väger ca sex kilo. Jag har en stor svart femvägskorsning till ”storasyster”, som heter Bezzie. (11 år den 21 januari 2009). Hon är mycket större och väger väl ca 31-32 kilo. (Hon blev sjuk och fick sin livmoder bortopererad år 2000, så därför kunde jag flytta hem till dem).Jag kom hem den 14 mars 2003.
Gud så pjaddig matte var, när jag kom hem. Hon satt med oss på golvet i 14 dagar, för hon var så rädd att Bezzie skulle äta upp mig. Men det var ingen fara och vi är de bästa vänner. Faktum är att jag känner mig väldigt trygg med henne. Fast inte den månaden de skjuter med nyårsraketer. I år fick t om. jag ta lite lugnande på själva nyårsafton. Jag skakade och flämtade som ett asplöv. Jag hatar smällarna. Något annat jag är jätterädd för är ÅSKA. Fy vad hemskt!
Jag brukar börja flämta och skaka en kvart-tjugo minuter innan första blixten/knallen kommer. Det bästa med det är att matte hinner dra ur alla elektriska sladdar, annars lider hon verkligen med mig.
Annars är jag rätt så kaxig, om jag får säga det själv. Självklart bevakar jag vår tomt. Fattas bara annat. Jag skäller som bara den, men då kommer matte ut och ”hötter” med fingret, så fort jag säger ifrån. Då tystnar jag direkt, men bara för syns skull. Så fort hon går in, börjar jag skälla och morra igen. Då kommer hon ut med stormsteg och för husfridens skull, går jag med henne in. Ibland om hon är med ute, så får jag en ”godiskula”, så jag tystnar. Men det är inte alltid så lätt att var tyst ändå och då händer det att jag sätter i halsen. Det dovaste skallet, blir när jag inte kan släppa bollen och samtidigt skälla. Det tycker matte låter rätt häftigt. Mest skäller jag när grannen längre upp i gatan kommer med sin hund. Fattar inte varför de ska ränna här förbi, precis när jag är ute. Då är det mycket roligare, när vi möts på promenaderna. Då skulle det aldrig falla mig in att bjäbba, utan vi hälsar artigt på varandra och våra mattar fattar ingenting.
Annars brukar jag ibland ”mopsa upp mig” så där på försök till en del andra hundar (inte alla) bara för att se vilken status jag har. Är väl så där framgångsrik. Bäst är det när Bezzie också är med, för då hjälper hon mig. Därför går matte sällan med oss båda två på en gång, för Bezzie är ju ganska stark. En hund har jag verkligen fattat agg till. Inte för att den gjort mig något ont och inte hans husse heller. Men jag kan bara inte med den. Vet inte riktigt vad det är för ras, en stövare tror jag. Jag ser nog hur hans husse försöker att undvika oss. Lika bra det, för det är så strängt att bli så upprörd. Det är den enda hunden av alla vi möter, som jag verkligen inte gillar och ingen fattar varför, allra minst jag själv. Men jag hatar nog honom.
Katter bryr jag mig inte så mycket om. Vi hade två här i huset och de är/var inte så intressanta. Mest Stumpen då i så fall. Han var rätt kelen av sig. Så honom hälsade jag alltid välkommen in med en kindpuss. Men tyvärr så finns inte Stumpen längre. Några andra katter brukar inte komma i närheten. Vet inte om det beror på Bezzie eller mig. Tror det är mig. Fast kattskit är rätt intressant. Inte så att jag äter det, men jag tar det gärna i munnen, bara för att kunna känna doften riktigt. Bezzie slafsar gärna i sig det, så därför har värdfolket här satt en hasp i dörren, in till deras toalett, så vi inte ska kunna komma in där. Men det händer ju att man hittar ute i trädgården. Matte tycker det är äckligt, så hon brukar gå ut och rensa i rabatterna, innan hon släpper ut oss. Men när hon glömmer det, så är ju lyckan gjord, speciellt för Bezzie. Men daggmaskar är härligt. Inte så att vi äter dem. Men vi krafsar fram dem och sen rullar vi öronen på dem allt vad vi kan, ända tills de är platta som en pannkaka. Där är vi lika goda kålsupare, både Bezzie och jag. Ibland när jag hittat för många maskar att rulla i, så händer det att jag åker på en extra badning. Vet inte varför, kanske inte matte tycker det luktar lika gott, som jag gör. Och ska man få ligga med i sängen, så är det bara att hoppa i badbaljan, där är inget att be för.
Sen har matte fått för sig att jag måste ut på promenader varje dag. När det är torrt och fint, går det väl an. Riktigt kul faktiskt. Men när det regnar och blåser, nej fy sjutton. Hon försöker att locka mig med godbitar och jag vet inte vad. Men jag har bestämt mig. Så länge vi går i regn och motvind, så får hon bära mig, för jag vägrar att gå i sådant väder. Och där ger jag mig inte en tum. Har jag sagt nej, så är det nej som gäller. Möjligtvis går jag när vi har vinden i ryggen. Helst går jag bara ut en sväng i trädgården, tills vädret har skärpt till sig. Matte kan gå själv, om hon tvunget vill ut i busvädret.
Nu är det rätt kul. De har släppt ut korna, bredvid den stigen vi brukar gå på. Matte säger att jag inte förstår hur liten jag är, vad hon nu menar med det. Där står korna och glor på oss och ibland kommer de fram nära oss också. Men då är det jag som morskar upp mig och sätter fart och springer emot dem och skäller som bara den. Fast när jag kommer riktigt nära dem, brukar jag dra mig tillbaka. Inte för att jag tycker de är så förfärligt stora, men man vet ju aldrig vad de kan få för sig. En ko är ju trots allt en ko. Fåglar däremot tycker jag är helt värdelösa. Så fort man glatt närmar sig dem, så flyger de iväg. Det är ju inget kul, så dem jagar jag inte längre. Det är ju helt meningslöst.
Sen är det ju jättekul att leka med Bezzie. Många som inte känner oss, får hjärtat i halsgropen, när jag är halvvägs nere i Bezzies gap. Men det tycker vi bara är kul att skrämma upp dem lite. Annars är det rätt kul när barnbarnen kommer hem. Vi har också mycket roligt ihop. Fast jag blir rätt trött och kräver mycket sömn efter deras besök. Jag blir så gäspig, så det är inte klokt och värdfolket skrattar lite åt mig. Vet inte varför, men det är nog för att jag har sådant härligt läte, när jag gäspar.
Jag äter allt, men det får jag inte, för jag är allergisk. Så jag måste äta ett speciellt foder, som man bara kan köpa hos veterinären. Det går väl an. Jag är inte speciellt morgonpigg, snarare rätt trött. Så det är inte alltid jag orkar äta, när husse och Bezzie glufsar i sig frukosten vid 5-tiden på morgonen. Men det gäller att passa min skål ändå, för Bezzies aptit är det inget fel på. Har hänt mer än en gång att hon snott min mat, om jag inte skällt tillräckligt, så husse hinner sätta upp min skål på vasken, tills jag behagar få matlust. För husse brukar sätta ner skålen, när han och Bezzie går sin morgonrunda och så äter jag då, ibland. (Själv orkar jag bara ut en sväng i trädgården vid den tiden på dygnet). Sen lägger jag mig vid dörren eller inne hos matte, när de går. Har jag inte ätit upp, så skäller jag direkt när de kommer in, om jag ligger vid dörren, så att husse hinner rädda skålen. Och även om jag ligger inne hos matte i sängen, så hör jag om Bezzie är i min skål och försöker ta min mat. För det är det första hon gör när de kommer in – undersöker om jag ätit upp eller inte. Ibland äter jag inte frukost förrän vid lunchtid och jag äter bara en gång om dagen. Man får ju tänka på figuren. Förstår inte hur man kan bli så matfixerad som Bezzie är. Matte har lärt oss att vara artiga och räcka vacker tass. Åtminstone när vi får något extra. Som ett tuggben t ex. En gång glömde Bezzie av sig och stack iväg mot grovköket, där hon brukar ligga och knapra i sig benet. Matte sa till henne: Du glömde tacka, Bezzie! Varpå Bezzie stannade, lyfte kvickt upp högertassen i luften, för att sen sticka vidare ut till sitt täcke. Det såg så roligt ut, så till och med jag skrattade.
Så ska man ju iväg till frissan med jämna mellanrum. Var sjätte/sjunde vecka är det dags, Heidi är jättetrevlig, det är inte det. Men när hon ska rycka håren i öronen och klippa klorna, det är nästan mer än jag står ut med. Då piper och gnäller jag, så man kan nästan tro att hon håller på att ta död på mig. (Och det känns ju nästan så). Att bli badad, fönad och få klippt pälsen är ren barnlek, mot denna hemska tortyr. Dessutom badar jag här hemma varannan/var tredje vecka ungefär. Jag är rätt så fåfäng och gillar inte alls att se ovårdad och skitig ut. Man vet ju aldrig om man träffar några hundfröknar när man är ute och då vill man ju verkligen imponera. Borstning av pälsen vill jag ha minst varannan dag.
När jag var åtta månader var jag fortfarande inte rumsren. Jag pinkade gärna lite här och var inomhus. Helst på Bezzies kuddar i hennes soffa. Matte tvättade dem gång på gång. Men det struntade jag i. Så fort de var rena och torra, hoppade jag upp och pinkade ner dem igen. En dag när matte skulle släppa ut mig genom altandörren, passade jag på att skvätta på gardinen, innan jag gick ut. MEN då fick matte nog. Hon gick direkt in till telefonen och ringde Djurkliniken och undrade vad hon skulle göra med mig. Kastrera honom, men det är inte säkert det hjälper, blev rådet. Tror du inte att hon åkte iväg med mig ändå, fast det inte var 100 % att det skulle hjälpa. Jodå, det gjorde hon. Jaja, man fick ju genomgå denna operation.
Men att jag är kastrerad har nog inte nått min hjärna riktigt ändå. Visserligen håller jag inte på att skvätta här inne längre och det var ju huvudsaken för matte. Men om jag kommer i närheten av en löpande tik, så är det inte lätt att hålla känslorna i styr. Hos Heidi händer det ju då och då att det finns väldigt intressanta damer. Det tycker jag är kul och visar verkligen att jag också har känslor. Någon ”förståsigpåare” (hundpsykolog) har förklarat att jag säkert har många starka manliga hormoner i mig och så är det nog.
När det är dags att vi ska sova, så får vi alltid vardera två av våra foderkulor. Fast då kallar vi dem godis. Matte talar om att: ”I morgon är det tisdag t ex. och då ska vi passa huset, när husse ska åka och jobba, Nu är det natt och vi ska sova jättegott! God natt med dig och sov så gott” och så får vi vårt godis och några klappar på huvudet. Ja så fjantig är hon, men vi gillar henne skarpt ändå. Sen sover vi alla gott, tills det blir morgon. Jag ligger givetvis med i sängen, fattas bara annat. Matte hade annars bestämt att eftersom Bezzie är så stor, så hon inte har fått ligga i sängen, så skulle inte jag heller få det. Men där satte jag och husse henne på plats, rätt snabbt. Husse tillät mig att hoppa upp och väcka henne ett par gånger. Sen var det ju kört. Har man en gång fått tillåtelse till något, så kan man inte ”lära gamla hundar att sitta”.
Jag ligger gärna uppe på kuddarna eller varför inte under dem. Men ibland får man ju maka på sig, så att matte och husse också får plats. Men när de väl har somnat, så lägger jag mig lite var jag vill i sängen, för det är inte alltid de märker att de har en hund på huvudet.
Får jag inte den uppmärksamhet jag tycker jag kan kräva, så har jag mitt eget lilla knep. Först säger jag till lite försynt. Blir det ingen reaktion, så sätter jag igång att klia mig, så att baktassen riktigt dunkar i golvet. Då kommer det alltid någon, ”som ett brev på posten”. Jag kommer genast upp i ett knä, precis som jag vill. Denna procedur drar jag nästan alltid, när vi får besök. De kan ju inte glömma mig, bara för att de ska sitta där och fika och prata. Någon måtta får det ju vara. Bezzie är nästan likadan. Fast hon lägger sig ner på golvet och är nöjd om matte eller husse håller i hennes uppsträckta tass. Fast så länge det är mat eller fika på bordet, så sitter hon givakt, tills allt är borta, för hon är ju som sagt matfixerad. Hon kan inte riktigt koppla av förrän till och med underläggen är borttagna från bordet. Först då inser hon att det inte är en smula kvar att äta och hon kan lägga sig ner i lugn och ro. Bezzie och jag och ibland Snurran (gammelkatten) håller alltid matte sällskap i köket, när hon lagar mat. För hon är ju rätt släpphänt. Det lärde mig Bezzie rätt tidigt. Alltid är det något som trillar ner. Ibland får vi var sin liten bit rått kött att äta. Det är gott, tycker vi alla tre. Stumpen, när han levde, kom bara när det vankades gul paprika. Hur han nu kunde lukta sig till det. Rått kött eller leverpastej, det struntade han fullständigt i.
En annan favoritsysselsättning jag har, är att vakta grannes hus. Jag ligger ofta vid dörren i grovköket, med nosen i dörrspringan, så jag säkert inte missar när det kommer någon till dem. Det hörs ju tydligt genom dörren, om det inte är deras egen bil som kommer hem. Eller om det är några okända röster. Matte tycker det är rätt onödigt att jag säger ifrån, men jag känner det som en plikt att ha full koll på omgivningen. Jag blir också jätteglad när husse kommer hem. Bezzie också för den delen. Men hon nöjer sig med att hälsa, sen är det bra med det. Men jag har lärt mig att köra med honom, så jag gnäller mig till allt jag vill.
Detta började jag och matte att skriva på min födelsedag, sen har vi kompletterat lite efter hand. Säkert har hon glömt en hel del, för hon är ju så van vid mig. Alla hennes fadäser och tokigheter med Bezzie, skriver de kanske om, vid ett senare tillfälle.(Det finns många stolligheter, det kan jag lova).
Idén att skriva så här om mig, fick matte en gång när vi skulle bo på ett hundpensionat för några år sedan, då de ville ha en beskrivning av oss.(Fast då skrev hon ju inte så här mycket. Det var ju mer ”Klara fakta”). Det var ingen höjdare att vara på pensionat, även om de var snälla där. Jag säger bara, det var tur att Bezzie också var med, så jag ändå hade lite trygghet. Hoppas vi slipper åka dit fler gånger. Det var skönt att komma hem igen, även om vi bara var borta ett dygn. En gång fick jag följa med på en resa till Nyköping. Det var kul och spännande varje gång vi stannade och rastade. Många nya dofter och ”sms.” att läsa från andra hundar. När vi kom fram till Nyköping var jag ganska lugn och försynt. Man vill ju inte visa upp sitt rätta jag med en gång, utan försöka göra så gott intryck man kan. Till sist undrade de vi hälsade på, om jag aldrig skällde. Husse och matte bara skrattade. Den andra kvällen vi var där, skulle vi på någon utställning av gamla bilar, nere vid hamnen. Fattar inte vad vi skulle där och göra. Massor av folk och andra hundar. En del hundar var jättetrevliga, men så träffade jag Ida .Hon var inte att leka med, fast hon var samma ras som jag är. Gud vad utskälld jag blev. Ungefär precis som jag skäller på den hunden, som jag hatar. Då blev det mycket lugnare, när vi gick därifrån och bort till slottet och kollade. På vägen dit, stannade vi och köpte glass. Sen kunde man ju gå med svansen i vädret igen. När jag äntligen började känna mig hemma hos de vi gästade och jag började skälla ut grannhundarna, så var det dags för oss att åka hem igen. Typiskt!
Bezzie brukar gå med husse ner till torget och köpas blommor till matte. Det gjorde de senast i lördags. Jag har inte riktigt förstått mig på sådana där ”inköpsrundor”. Så jag går aldrig med. För vem vill gå och bära en bukett blommor i munnen i en och en halv kilometer. Inte jag i alla fall. Men Bezzie tycker det är jättekul och är så stolt, när hon överlämnar blommorna till matte. Nä, då passar jag på att sträcka ut mig i husses snurrstol i stället.
De ord vi förstår bäst (utom de där vanliga ”sitt och ligg” osv.) Är ”kommer” och ”mat”.
Som nyss, då Snurran strök kring mattes ben och hon sa: ”Kommer du nu igen, Snurran och vill gå ut?” När matte inleder med just KOMMER, så blir jag så ”till mig i trasorna” och skäller direkt. För då tror jag genast att det kommer någon och vill bjäbba, tills jag ser vem det är. Ibland hänger Bezzie också på. Matte bara suckar och säger till oss att vara tysta. Men vadå, man är väl inte mer än en hund?
MAT däremot, lockar inte mig så mycket, men det lyssnar Bezzie på direkt och kommer som en raket och glömmer allt annat. Just ”mat” är faktiskt det bästa inkallningsordet på Bezzie. Utom om hon tagit en igelkott i munnen. Usch vad matte ogillar det – men det är kul att se på när hon står där och lockar med både korv eller leverpastej, för att Bezzie ska släppa sitt byte.
Jag förstår mig inte på Bezzie, att hon inte släpper igelkotten på direkten och tar korven istället. Men det gör hon inte. En del igelkottar har gått att rädda, men en del har tyvärr dött.
Nu har den tiden börjat igen, när igelkottarna börjar komma fram, undrar om Bezzie ska skärpa sig i år. Hittills har det gått bra. Fast hon är rätt duktig på att lyda annars. Där kan jag nog ärligt säga, att jag ligger lite risigare till. Men får jag ”bannor” rättar jag kvickt till det, med att lägga huvudet lite på sned och bara se jättegullig ut. Dom brukar inte vara så långsinta då. Åtminstone inte husse, matte kan var lite mer svårflirtad.
Ja detta var min berättelse om att vara en älskad hund.
Med vänliga hälsningar Trazzel.
Ps. Kanske bäst att förtydliga – jag är inte så smart, så jag klarar av att skriva själv. Givetvis är det matte som hjälper mig Ds.
TRAZZEL
