Har en hund på snart 9 år en blandras som varit med om mycket. Vet att han inte har så lång tid kvar men försöker på alla sätt att underlätta för honom i dagsläget.Så länge han fortfarande är lekfull och vill leva så kommer jag att låta honom få hållas. Men när jag ser att gnistan är borta då är det dax för honom att gå vidare.
Men jag kan inte låta bli att undra hur jag ska klara mig utan honom.Har 2 andra hundar men ingen är den andra lik. Hur ska ja förbereda mig??
Vet ni någon som säljer små kistor eller liknande när det väl är dags för min älskade pojke att gå vidare?
Än så länge är han med och leker och vill alltid vara med.Hundarna vet att han inte leker så tufft så dom tar de lugnt me honom. Men vad det gäller annat så är han lika mycket aktiv som dom andra 2.
Dock så finns ju de där att han vilar längre än dom andra 2 men som sagt 9 år och inte så roliga sjukdomar.De andra 2 är 4 och 2,5 år. Men efter att vi varit ute på långpromenad så går han undan.han vill verkligen vara ifred,morrar och visar tänderna mot dom andra 2 om de kommer för nära.
Ibland märker jag att han går lite sämre på bakbenen, hd-grad c/d på höfterna. Men ibland så´märker man inget.Har sagt att förmodligen så ska han få åka till hundhimelen efter sommaren.Vill ge honom en sista chans o försöka bilda upp musklerna runt bakbenen,men funkar inte de så vill jag inte att han ska lida mer.
Vet bara inte hur jag ska kunna leva utan honom,har alltid varit mattes lilla pojk och kommer alltid o vara.Gick ju gymnasiet tillsammans o va min första egna hund.Fick honom när jag va 14 år gammal. Vi har gått igenom så mycket,folk till o me skrattade åt oss när vi åkte moped tillsammans.Dem kunde inte tro att en hund älskar o åka moped så mycke som han gjorde,o än att själv sätta sig tillrätta på sadeln framför matte.
Blir helt tjockt i halsen o bränner bakom ögonlocken bara jag tänker på de. Men som sagt man vill ju inte att ens bästa vän ska lida. Det enda plus jag har inför avlivningen är att veterinären kommer komma hem till mig och ge honom sprutan i huset.
De är min enda tröst jag har att han kommer känna sig trygg för att han är hemma. Och att hela familjen kommer vara samlad för hans skull. Men fy så tungt ändå!
Portis-Eddie10-06-23 18:40 
Det går inte att förbereda sig tycker jag.
Jag trodde och tyckte att jag var förberedd när vi tog bort min förra hund. Han hade varit dålig sista tiden och vi hade diskuterat hur vi skulle göra och tog ett beslut att han skulle få somna in ett par veckor senare men jag visste långt innan det att det var dags vilken dag som helst så jag tyckte då att beslutet inte kom som någon överraskning och jag kände mig ganska lugn och förberedd inför beslutat.
Från det att han var ungefär 10 år tänkte jag av och till på att han förmodligen inte hade så långt kvar så man var ju införstådd med det.
Men när väl dagen kom visade det sig att jag inte var ett dugg förberedd.
Mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv! Det tog lång tid innan hjärtat blev helt igen men fortfarande fatts en bit. Tomrummet efter honom kommer alltid att finnas där men sorgen bleknar med tiden.
Så jag tror man bara får ta dagen som den kommer och sen ta sig tid att sörja efteråt.
Jag håller med Väktaren. Försök att inte tänka på det utan njut av den sista tiden istället.
Min vovve blev 14 år så vid 10 års ålder hade han ändå 4 friska år framför sig som vi kunde njuta av tillsammans.
jajja10-06-23 20:48 Jag tror inte heller att man helt kan förberda sig, för det kommer att bli TUFFT! Tack och lov är Dizzie bara två år.
Portis-Eddie10-06-23 21:06 Så brukar jag också tänka! Tack och lov att han är ung men det är ju ingen garanti. Vad som helst kan hända.. Dessutom går åren så ruskigt fort. FÖR fort!
Det bästa är nog att inte tänka på det alls utan leva i nuet istället.
Den dagen den sorgen...
