Alice Levander
11-11-08 23:17  

hur kommer det sig att du är en hundmänniska, och vad är ditt "syfte"?

Alice Levander
11-11-09 23:30  

jag får väl kanske börja med att försöka svara på frågan, eftersom jag har ställt den?=)

För mig skulle livet utan husdjur vara extremt tomt och fattigt, när jag och Mattias flyttade ihop 99, fick min katt bo kvar hemma hos min mamma då hon "hörde hemma där" och att hon endå var 10 år Lillskiten en Birma. Jisses säger jag, tur att vi vi den tidpukten bodde väldigt nära varandra! Ingen som kom och mötten en när man kom hem, ensamt i soffan..kusligt var det! När Jacob föddes 23 dec 99 gick det ju bättre, då hade man fullt upp, men vi kunde bara hålla oss 6 månader! då tog vi över en 9 årig kisse med namnet Sussi! ett år senare fick vi ytterligare en katt Sune-tjejen (ättling till min katt som bodde kvar hos mamma som dog då hon var 13år, ovanlig lungsjukdom som tyvärr inte gick att bota). Lillskiten var utekatt och fick tre kullar, en av dessa kattungar fick en vän till mig som sedan fick kattungar..som fick kattungar en av dessa Sune-tjejen! Så kattmänniska är jag till en viss del!
Hundar
Under hela min uppväxt har vi haft hundar, olika raser och korsningar från valp till omplaceringar, dock bara stora raser. Mina föräldrar har aldrig tränat aktivt med hund utan bara haft hund som sällskap (vi bodde på landet och min mamma var hemmafru tills jag gick i 3an)
Vi, både jag och Mattias ville väldigt gärna ha hund, och var lite naiva när vi gjorde vårt första försök, en schäfer. Jacob var liten och tiden fanns inte för att verkligen ge Öskan allt det han behövde, vi blev lärda att vara "hårda" och possitiv förstärkning var inget vi hade hört om (tyvärr) problemet var vid möten med andra hundar och människor särskilt män, som var en effekt av min rädsla. Öskan vägde 40 kg och jag väger 50kg så jag kortade kopplet redan då jag säg någon och sände ut alla fel signaler man kan, tyvärr kunde jag inte slappna av då jag var tvungen att vara beredd att han skulle göra utfall (vilket blev resultatet) Öskan funkade perfekt hemma, men tyckte inte om besök, som var mucket jobbigt då Jacob ville ta hem kompisar. Allt belv till en ondcirkel jag gick ut med Öskan då det inte var så stor chans att någon annan var ute. Efter många tårar bestämde vi att leta efter ett nytt hem till honom, och vi hade tur genom min pappa kunde vi hitta en perfekt ägare en ensamstående man i 40 års åldern som hade tagit sig ann en annan "problem" hund men som nyligen dött av högålder. Öskan lever och har det bra och får följa sin husse på jobbet, dock har han än idag lite problem med män. Det här var 2004
2009 började vi prata om möjlighet till hund (ändrade förbättrade arbetstider) vi bestämmde att det skulle få ta tid och vi hade några fasta punkter liten hund, tik och medelkrävande motion, en fralla skulle det bli vi besökte uppfödare pluggade hund och ramlade över annonsen på blocket..mopsmix. Liten och tik perfekt. Denna gång visst vi bättre, men i början var vi väldigt rädda att göra fel, vi ville inte upprepa våra fel! Vi gick kurser och hade oss, och possitiv förstärkning gav verkligen glädje att samarbeta med hund, vi "bråkade" nästan om att få träna och jobba med Alice ! det var så Åke kom in i bilden=) Vi båda tycker att träning är super kul och när vi hittade agility fick vi mål och massa nya vänner och glada hundar..Vi trodde vi ville ha en sällskapshund, och visst hundarna är våra vänner men nu mera är de så mycket mer, det är en livsstil vi väljer skor och ytterkläder efter hundarna och planerar vår ledighet efter tävlingar och läser böcker och aktivit pratar hund och träning dagligen! Vårat ursprungs syfte, en hund som kommer på inkallning har växt till en form att "partner" en gemensam hobby som ger oss själva träning tillsammans. Som sagt gillar man inte att prata hund ska man nog inte umgås allt för länge med oss;D oj så långt det blev...hoppas ni orkar läsa;P

Mira o Alma
11-11-10 11:28  

Ha ha kul med engagerade människor. :) En liten "hundresa" ni gjort där.

Vi har båda växt upp med hundar. Min mamma hade ett otal små hundar under min uppväxt. Det började med ett antal små dvärgpudlar. Titti 1,2,0 3. Sen vart det en Truls och sist en Batman som var en Yorki. Jag brukade roa mig med att låna de största hundarna i grannskapet och gå hem o "skrämma" lilla mamma med dom. :-) När mamma blev dålig på slutet fick jag ta hand om Batman till slutet. Matte har också haft hundar i familjen som barn. Nu jobbar matte halvtid och det vart "läge" för hund.

Matte var väldigt sugen på hund och började "låna" hundar o gå ut med o ta hand om dom vid behov. Mattes kompis har haft Flat i många år och känner en uppfödare, En kull på gång där o då vart det kört....lilla Mira kom till oss. Det var ju mattes hund för det var hon som mest ville ha hund. Jag (husse) tyckte att man blev så beroende o lite låst av att ha hund så jag var inte lika sugen.

Efterhand så blev dock Mira mer o mer "husses hund" eftersom han är den som är ute o går o tränar mest med Mira. Då ville matte ha en mindre "egen hund" och hade alltid velat ha en Cocker Spaniel . Vi ville gärna ha en kompis till Mira också. Efter lite sökande dök lilla Alma upp o matte (o husse) föll pladask. Detta lilla charmtroll gick ju inte att motstå så då vart det två hundar i familjen. :-)

Våra hundar är ju mest "Familjehundar" men vi tränar o aktiverar dessa efter bästa förmåga. Framförallt husse har viljan att träna mer aktivt med hundarna men tiden har inte räckt till riktigt. Kommer förhoppningsvis igång med det i sinom tid.

Summa summarum....det är matte som varit initiativtagare o mest velat ha båda hundarna men nu är det husse som är mest "hundtokig" och är den som mest är ute o går o aktiverar hundarna. Matte tar mest hand om skötsel o underhåll. Husse är ju en sån som gillar o gå i skog o mark o Mira har ju varit en perfekt "skogsluffarkompis". Numera börjar ju lilla Alma följa med också. ;-)

Så kan det gå om inte "haspen e på" ..! ;-)

Mira o Alma
11-11-10 11:31  

Puh...blev lite långt det med. ;-)

Alice Levander
11-11-10 13:10  

Långt eller kort, ibland behöver man många ord för att hinna förklara=) så tillhör jag den nyfikna sorten som gärna tar del i andras tankar och tyckande=) Så husse var tveksam till en början=) ja vi tog också med det i beräkningen att man blir "låst" men vi hörde runt och har en massa hundvakter om det kniper, och faktiskt när vi pratade om saken var vi inte bort så mycket, ja utlandsemester vistelser i 2-3 veckor per år, har vi gjort lite avkall på nu när hundarna är unga. VI resonerade fram och tillbaka, och vi har även haft funderingar på att bila i europa och då kan man faktiskt ta med sig hundarna! Men just nu när min man (hussen) pluggar och jag jobbar deltid är det inte att tänka på på ett par år, tills hussen är färdig med sin utbildning. =) Det är ju bra när man kan dela upp omsorgen om vovvarna. Kul att veta lite mer om varför människor skaffar hund!

Portis-Eddie
11-11-10 17:06  

Tjaaa... varför har man hund egentligen?
Min abstinens blev nog för stor tror jag.
Jag har alltid varit djurälskare. Är nog född sån.
Har alltid på ett eller annat sätt varit omgiven av djur antingen via släktingar eller bekanta till mina föräldrar.
Tjatade till mig min första hund när jag var 8. Han var en muta.
Vi hade varit hos mina kusiner i Hjo. Brorsan skulle stanna kvar vilket jag också ville men inte fick så jag blev minst sagt förbannad. För att få tyst på grinungen lovade mina förälrar mig en hundvalp om jag snällt följde med hem. Löften bryter man inte så dom blev så illa tvungna att köpa mig en hund.
14 år senare dog han. Han som var min bästa vän. Värsta jag varit med om. Skulle aldrig mer ha hund efter det. Det var jag bomsäker på och höll stenhårt fast vid det beslutet i många år.
Men sen började jag bli lite sugen trots allt. Kanske det började när jag flyttade till Alingsås för här kryllar det verkligen av hundar och speciellt i det området som vi bor i. Nu har en hel del flyttat men när jag flyttade hit hade säkert 80% hund.
Då kunde man ju inte annat än att bli lite avis på alla som var ute och gick med sina söta vovvar och jag mindes alla underbara stunder med min hund.
Sen började jag bara tänka på det mer och mer. Till slut kunde jag inte tänka på annat så då bestämde jag mig för att jag skulle bryta löftet till mig själv och skaffa en hund ändå, mot sambons vilja som inte alls ville ha någon hund. Men det sket jag i. Jag hade redan talat om för honom att förr eller senare kommer det nog en hund och det får han acceptera och det gjorde han ju uppenbarligen för till slut kom det en hund i form av en Eddie och sambon är fortfarande kvar.
Syftet med en hund igen var också att jag skulle bli lite gladare och få något att ägna mig åt om dagarna. Jag var arbetslös även då och rätt deprimerad över min situation. Med en hund skulle jag få annat att tänka på.
Jag skulle också gå hundkurser så att jag skulle lära känna lite folk här nere. Så blev det dock inte. Några hundkurser finns knappt och alingsåsare är inte intresserade av att lära känna folk utifrån så jag har fortfarande inte lyckats få några kompisar här nere, men jag har ju i alla fall Eddie :)

Alice Levander
11-11-10 17:20  

Här där vi bor är det lika med hundfolk, här tog det lite tid att komma in i gänget, men det som hjälpt mig är att jag jobbar i vården och det är många som jobbar där jag jobbar! och ett ovanligt stort antal av dessa har hund nu på rak arm kan jag räkna till 12 hundar..nej 13.. Jag har fått många promenix kompisar genom jobbet. Klart det är svårt när man inte har jobb, men som sagt fy för att vara utan hund, de ger så mycket. Jag skulle aldrig röra mig så mycket och hade absolut inte varit så social som jag är nu=) oj medans jag skriver kom jag ju på Ossy en till hund som tillhör en jobbar kompis, vi var och tränade lite agility ihop. Varför finns det inte några kurser? är inte så bra på geografi men finns det inte kurser nära där ni bor någonstans?

Portis-Eddie
11-11-10 19:32  

Jag tror det är p.g.a. att dom inte har några instruktörer. Det är i alla fall vad dom skyller på, men jag vet inte om det är det egentliga skälet. Jag tror det är för att ingen engagerar sig i klubben. Ingen verkar vilja föra den framåt och jobba för en mer attraktiv klubb. Ingen verkar bry sig liksom. Brukshundsklubben här i stan är överlag väldigt dålig. Inga kurser förutom allmänlydnad, valpkurs och agilityrkurs och för att anmäla sig till dessa måste man åka upp till klubbstugan ett visst datum en viss tid och medlemmar har företräde. Dom har sällan några aktiviteter, otroligt dålig ordning på allt, en massa tjafs mellan och inom sektorer o.s.v. Den är faktiskt urusel!
I Göteborg, Borås etc. finns det nog ett större utbud men då ska man ta sig dit också och jag har ingen större lust att sitta och åka flera mil för att gå på kurs. Har inte råd heller för den delen. Snart blir jag förhoppningsvis av med bilen också så då skulle jag inte ens ha någon möjlighet att åka på kurs i någon annan stad.

Alice Levander
11-11-10 20:02  

synd, vi är en liten klubb men ett gäng som verkligen vill. Håller med dig om att åk tider plus kostnader med det vil man helst undvika. Vi har något här i Hallstavik som kallas "hundhäng" det är några som har satt ihop en facebook grupp hundägare i hallsta med omnejd, där bestäms frivilliga träffar. Vi har inte varit med än, men pratade med en tjej som brukar hänga på det är ibland 5 st på helger kan det bli upp till 15 st så tränar de tillsammans. Kanske skulle det gå hos er? men då vill man ju helst vara ett par stycken som man vet kommer. Har ni prvat något sånt? eller är det kört?=)

Portis-Eddie
11-11-10 20:10  

Har inte provat men tror det är kört faktiskt. Jag har fått intrycket att alingsåsare mest håller sig på sin kant, inte är så utåtriktade eller intresserade av att lära känna nytt folk, speciellt inte om det är en utböling som jag. Jag är i och för sig väldigt tillbakadragen själv men jag försöker ändå prata med folk man träffar. Jag har hört fler säga att det är skitsvårt att lära känna folk här nere.
Jag känner ju ingen heller som jag skulle kunna dra igång något med och man vill ju helst ha någon att starta det med.

Oscar Hund
11-11-11 22:03  

Väl - jag har alltid varit kattmänniska och haft katt mestadelen av mitt liv.

Så blev det så i sommar att min kusindotter blev sjuk och inte kunde ta hand om sin hund. För två år sen hade jag sagt till denna ensamme flicka att hon bara skulle höra av sig om det var något jag kunde göra för henne. Och då hon nu blev psykiskt sjuk i sommar kunde jag inte svika - alla andra har gjort det tilräckligt i hennes liv. Så dagen efter en lång chat med kusindottern åkte jag 55 mil til Norge för att hämta Lillgubben Oscar ♥
Hur länge han skall stanna hos mig vet jag inte - men nu börjar det bli svårt att flytta honom tillbaks. Då han älskar alla katterna och det sociala livet han lever här. Och min kusindotter faktiskt mår bättre av att Oscar är här, och hon vet han mår bra.

Så det var väl ödet som gjorde mig till hundägare på ett vis. Och jag mår ju bra av att ha hunden. Jag har fibromyalgi och utmattningssyndrom och har till tider svårt att motivera mig för träning, men Oscar hjälper mig ju med det.

Harry
11-11-12 08:37  

Ja, varför har man hund? Djur överhuvudtaget?
För mig är det så självklart. Jag har haft katt när jag var barn, hund när jag var tonåring, sen en katt som blev 19 år. Efter det var jag djurlös i drygt 15 år. Har alltid velat ha en hund som vuxen men det kan man ju inte om man är enastående och arbetar heltid.
När jag träffade min sambo, som tidigare hade haft en sheltie, så konstaterade vi att vi skulle kunna ha hund. Han arbetar skift och jag deltid.
Att ha djur, både hund och katt, ger en så otrolig glädje. Man får massor av kärlek och man mår bra både psykiskt och fysiskt. Är helt övertygad om att det är så att blodtrycket går ner om man smeker ett djur och att välbefinnandet ökar,
Harry ger oss så mycket skratt, kärlek och värme, nu är det svårt att tänka sig ett liv utan djur.

Alice Levander
11-11-12 18:13  

det är ju bevisat att djur har bra effekter för hälsan, där jag jobbar har vi en utbildad vårdhund, och många dementa blir lugnare och kommer till ro när de sitter och klappar på Molly som hon heter.

Det kanske blir mer självklart att ha hund och andra djur när man växt upp med djur? Jag har växt upp på landet med kaniner hundar katter grisar hästar och får;D Jag känner mig faktiskt sjuk utan djur!=)

Oscar Hund
11-11-12 18:17  

Jo så kan det vara. Jag är ju också växt upp med djur, men det är katter som har varit min grej. Det var ödet som lärte mig att gilla hundar - och då djälvklart lilla Oscar som är en underbar kille ♥

Bamze
11-11-12 22:13  

Nu gör jag ett tredje försök att få detta att se snygg och rättstavat ut. :-)


Jag är också uppväxt med olika djur, på en lantgård. Trodde jag var en utpräglad kattmänniska, tills Bezzie kom in i huset. :-)

Att hundar har betydelse för hälsan, är ju Trazzel ett levande bevis på. Har berättat det tidigare och orkar inte dra det igen. Men hade jag inte skaffat honom, så hade jag nog aldrig rest mig, efter väggkraschen året innan. Men han tvingade mig ur sängen varje morgon...

Kan också helt ärligt säga att jag hade aldrig gått ut på några, minst 30 minuters promenader , varje dag, om jag inte haft Bamze och Trazzel. Så även där, är de ju bra för hälsan. Så jag vet även, att jag har dem att tacka för att jag var i så god kondition, vid operationen i början av året. Märkte ju tydligt, hur jag "sackat efter i flåset", efter de månaderna, innan jag kunde börja gå med dem igen.

Som ni alla säger: djuren ger så mycket i mycket...

Trixa
12-01-28 14:31  

Sällskap och träningscoach... =D ... Finns ingen som är så bra på intervallträning som en hund. Det blir random draghjälp / bromskloss.. haha...

Lexus vägrar följa med i kajaken vilket jag tänkte träna Bianca till att tycka om.

Jag ser inte hundarna som något problem och att man "blir låst" utan snarare en tillgång i mina aktiviteter.

Sen finns det ingen som kan trösta och få mig på bra humör igen som en tass på min arm och bärnstensbruna ögon med huvudet på sned när jag är ledsen.

Chica
12-05-01 22:55  

:) Hundintresset har funnits sen jag var tonåring och vår dåvarande pudel började bli gammal. Jag tror jag slukade alla hundböcker som fanns och kunde sveriges alla dåvarande raser från a-ö!
Min första hund planerade jag i 7 år innan jag äntligen kunde köpa henne. Då jag äntligen hittade ett jobb där jag fick ta med henne. Zoobutik! Redan på anställnigsintervjun frågade jag om det gick bra fast hon inte ens var född.
Gick alla möjliga kurser med henne, samt föreläsnigar och ännu flera böcker. Reste på träningskurser. Hon var mitt allt!! Och så har det fortsatt... har hela tiden trott att "kommer aldrig kunna älska en till hund lika mycket som jag älskar denna"... Men det går!
Idag är mitt liv annorlunda. Ensamstående med två barn. Men hund är mitt stora intresse och dom är mina barn dom med.
Svaret blir nog helt enkelt att jag har hund för mitt hundintresse är så stort och jag känner mig så nära och "ett med min hund".